Idag har jag haft mitt muntliga nationella för svenska B och efter lite funderingar och godkännande från Emma så har jag valt att lägga ut en del av texten från det. Också bilden jag valde att använda som var utanför texthäftet.
Temat för detta år var "Oss emellan" och jag valde inriktningen Sorg.


"Den största sorgen jag har varit med om i mitt liv hände för ett år sedan, när min hund gick bort.

Han var en stor del av mitt liv, han hade inte funnits i det länge men tillräckligt för att jag skulle hinna fästa mig så vid honom att jag fortfarande inte har kommit över hans död.

Det gick fort när han gick bort, ena dagen var han frisk nästa matvägrade han och jag och min vän Emma (Todelius) åkte in till veterinären med honom. Vi trodde inte att det var något seriöst och att vi skulle snabbt få åka hem.

Men väl där var veterinären bekymrad över honom och hans mage röntgades.

Röntgen plåtarna visade en blodfylld magsäck och de erbjöd sig att operera för att kanske kunna se vad det var och då kanske ha en chans att behandla honom.                                                                                                Problemet med detta var både att hans hjärta inte slog riktigt normalt och hans ålder, 11 år.

Då jag inte ägde honom så fick jag ringa hans ägare som fick ta beslutet och med tanke på att det fanns en risk att han inte ens skulle överleva operationen beslöt hon att han inte skulle behöva dö på ett operationsbord utan han skulle få avsluta sitt liv med folk han älskade, mig och Emma.

Han fick somna in i mitt knä inte ens en kvart senare.

När detta hände kunde jag inte se något positivt i det alls, även idag är det svårt men jag vet något som har stärkts genom detta: Min och Emmas vänskap.

Vi två delar nu minnen, hemska men minnen som inte kommer glömmas bort så fort vi slutar på Lillerud och sen den dagen har vi bara kommit närmare varandra. I sin sorg behöver man någon som man kan lita på, någon som är där för en. Emma blev den personen för mig och när hennes hund dog i December var det mig hon ringde och bad mig köra henne hem något som jag inte ens tänkte två sekunder på, hon tvekade aldrig på att följa med mig när vi åkte in till veterinären med Dogglas, hon stannade till och med i rummet när han avlivades.

Efter allt detta är hon en av de närmaste vännerna jag någonsin har haft, vi har båda sett varandra och hjälpt varandra under våra svagaste ögonblick.

Såklart vi har haft roliga stunder, konstiga stunder och stunder vi inte orkat med varandra men vi har minnen tillsammans som ingen annan var med om än vi två; Minnena av när våra bästa vänner dog.